La gioia di essere Gialloblu

Känner ni att ert fotbollsintresse inte räcker för att vara trogen ett lag? Att det känns tomt om er favoritklubb spelar på lördag och ni inte kan hitta engagemang och kärleken i ett lag på söndagen? Eller bara hitta ett nytt lag och föra upp i seriesystemen i nyaste FM? Här har ni erat "andralag"!

Solen skiner alltid i Pescara om man ska tro deras egen befolkning. Pescara ligger i vackra Abruzzo och är regionens största stad. 200-300 meter ifrån hemmarenan Stadio Adratico ligger kanske hela Italiens vackraste sandstrand. Giorgio Di Vicino trvis här.

Historia

Vi ska ta det hela från början. Klubben bildades 1930 men blev officiell först år 1936 då man anslöt till dåvarande Serie D. Klubben avancerade snabbt till ett topplag i Serie B fram tills andra världskriget bröt ut och serierna tvingades göra om. Anledningen till framgången stavades Mario Pizziolo. Fiorentina legenden Pizziolo hade vunnit VM-guld 1934 och två år senare valde den defensiva mittfältaren att lägga skorna på hyllan och flytta hem till Pescara där han var född och uppväxt men hade lämnat i tidig ålder för att ge fotbollen en chans i Livorno. Efter andra världskriget pensionerade sig Pizziolo och klubben föll tillbaka i seriesystemen.

1955 byggdes Stadio Adratico och då fick man snabbt fotbollen ett uppsving i turiststaden Pescara och bara två är senare hade man avancerat till Serie C, där man var ett mittenlag under många år. Säsongen 71-72 åkte klubben ut ur Serie C och var tillbaka i Serie D när tränaren Domenico Rosati(bytte senare namn till Tom innan han gick bort 1985) tog över ansvaret. Två säsonger senare tränade Rosati ett Serie B lag efter att med Pescara ha vunnit både Serie D och Serie C. Rosati lämnade tronen med flaggan i topp inför säsongen 76-77 med stoltheten att laget fortfarande befann i Serie B. Giancarlo Cade hade fått lämna sitt tränarjobb i Bergamo och Atalanta och ersätta Rosati. När säsongen summerades hade Cade och hans lag via playoff mot just Atalanta och Cagliari mirakulöst avancerat till Serie A. Revanschen Cade tog där och då pratas det fortfarande om i solstolarna i Pescara. Cade var född och uppvuxen i Bergamo och hade under sin aktiva spelarkarriär tillbringat 6 år i Serie A i Bergamo. I mitten på 50-talet hade Cade fått svårt och ta en plats i laget och fick ta båten till Sardinien och spel i Cagliari. Cade lyckades inte heller i Cagliari och hamnade tillslut i Reggina och Mantova innan han slutade 1960. Revanschen fick låtas vänta i 20 år, då hade Cade med lilla Pescara "tjuvat" en plats i Serie A före just Atalanta och Cagliari. Cade lämnade Pescara säsongen efter.

Från mitten på 70- talet och början på 90- talet var Pescara ett såkallat jojo-lag. Man hade vid 5 tillfällen lyckats avancera till Serie A, vid 4 av dessa tillfällen hade man säsongen senare varit tillbaka i Serie B. Den ende tränaren som lyckades hålla kvar Pescara i A en säsong var Giovanni Galeone säsong 87-88.

Under hela 90- talet var klubben ett stabilt mittenlag i Serie B för att efter milleniumskiftet blivit ett jojo-lag igen där man nu säsongen 08-09 gör sin andra raka säsong i Serie C.

Pescara idag

Verkligheten sedan 7 oktober förra året är tufft. Klubben blöder ekonomiskt och har så gjort under en tid. 9 oktober i år för ganska exakt en månad sedan sålde Presidenten Gerrardo Soglia klubben efter enbart ett år som huvudägare. Nu står klubben utan ägare och framtiden ser minst sagt tuff ut för "Delfinera". Klassisk klubb det hära i en magisk stad. Bara att hoppas att en ny ägare kommer in snarast och att man kan hämta nya kraft. Vet att ombyggnaden av Stadio Adritico var tänkt att stå klar i slutet av nästa år men vet inte hur det blir med dessa planer förtillfälligt. Idag tränas laget av tidigare landslagsspelaren Giuseppe Caldaresi som hunnit bli 45 år gammal. Klubben har en mittenplacering i C1:an just nu och har två stora stjärnor i anfallaren Bazzani(tidigare Sampdoria, Lazio, och Brescia bla) och sevärda trequartistan Di Vicino. En liten notis om Bazzani är att han trots spelade 5 år i Sampdoria fortfarande bodde kvar i hemstaden Bologna. Avnjutande färd till jobbet varje dag för vissa, 20 mil enkel väg för andra. En notis om Di Vicino är att han enligt rykten är en riktigt livsnjutare som hellre är stjärna i liten klubb i en vackar stad än en bänkspelare i ett lite bättre lag. Di Vicino var också Grande i Salerno(vilket inte varit så lätt de senaste åren) för ett par år sedan.

Levande legender

Idag finns det tre tränare i Serie A som tränat Pescara i Reja(Napoli), Ballardini(Palermo), och Rossi(Lazio), nuvarande Genoa tränaren Gasperini är dessutom en av klubbens största legender då han spelat 160 matcher för klubben. Morgan De Sanctis(tidigare Juventus, Udinese, Sevilla, och nu Galatasaray), Mauro Esposito (tidigare Cagliari, Roma, och nu Chievo), och Massimo Margiotta(Vicenza) är tre spelare som fått sin fotbollsutbildning på Pescaras vita stränder. Man har även haft ett par landslagsspelare ifrån Brasilien i klubben genom åren där givetvis den nuvarande Brasilienska tränaren Dunga varit den bästa och största i Pescaras historia. Enda Scandinav att representera Pescara har John Sivabeak varit. Sivabeck värvades till Pescara samma sommar som han vann EM-guld i Sverige 1992.

Matchen

I dess tider drömmer sig Pescaras fantastiska supportrar till den där dagen, den där speciella dagen. Det var i slutet på maj 1993. Pescara hade åkt ut ur Serie A redan man ville i sista omgången återupprätta någon sorts heder när Juventus kom på besök för att säkra Cup-vinnar-cup platsen. Samtliga räknade med att Juventus bara skulle spela av matchen och vinna enkelt på förhand, och med full förståelse. 0-1 efter 2 minuter Ravanelli. Allegri hinner sedan kvittera på straff innan halvtidsvilan. Det är varmt, runt 30 grader - 45 minuter återstod av säsongen - 45 minuter återstod av resan i Serie A. Vad tränare Zucchini sa till spelarna i den halvtidsvilan är ännu okänt men att de hade påverkan i att Pescara i andra halvleken fullständigt körde över Juve och tillslut vann med 5-1 är välkänt i hela fotbollsitalien. 30 Maj 1993 - Miraklet på Adratico! En mer värdig Serie A jumbo kommer nog inte existera mer i mina ögon. Pescara har inte spelat Serie A fotboll sedan den dagen men minnet från just den dagen lämnar aldrig "Delfinerna" vid kusten... Solen sken då, och solen kommer alltid skina Bella Pescara!

Glöggkväll hos vitryssen?

Ghirardi tycker det är överdrivet att påstå att Parma spelade fegt idag och var nöjda med poängen. Han säger och vi gjorde en bra match, liksom Livorno.

A.Lucarelli säger att hans bror gjorde en bra match och att han fick göra mycket av skitjobbet idag. Han säger också att det alltid är jobbigt att möte Livorno med alla dess känslor som är inblandande. Han nämnde också att Rossi var sjuk så nu vet vi det.

Paci säger också att Rossi var sjuk och han fick hoppa in i i sista stund. Han var inte fit egentligen men fick bita ihop, han hade bara tränat ett pass med laget innan matchen och kände av skadan men tyckte ändå att han skulle spela bättre.

Mister sa att publiken måste ha mer tålamod.

Kutuzov sa att han skulle dricka glögg ikväll och att publiken inte borde reta honom för hans vikt.

Kort kladd om matchen. Solo Parma första 25 som såg ut som ett klassiskt förspel från Parmas sida. Ganska jämna match efter det med en klar fördel för Livorno i skapade målchanser. En del i idividuella misstag i backlinjen, Kutuzovs fysik, Budels otaktiska löpningar, och avsaknaden i egna målchanser betyder att Livorno skulle ha vunnit matchen om det skulle ha vart fullt rättvist. Nu hade vi lite tur och vinner faktiskt en poäng idag. Som vanligt måste man få kräva mer av spelet och spelarna, allt för ojämnt och trögt under långa stunder. Trots allt viktig poäng idag och positivt att vi inte drar på oss någon avstägning inför Salerno resan. Boys Parma 1977 kommer annordna en resa till Salerno nästa helg(lönehelg) för att på bästa vis stötta laget. Nästa helg vinner vi!

***

Fick ett sms av en kontakt som var på Tardini idag och Lucarelli, Kutuzov, och Falcone fick under hela matchen spridda burop riktade mot sig.

***

Rykten säger att Troest har åkt på en svår/allvarlig fraktur i vänster hand. Minst sagt olyckligt för Troest som inte har fått någon bra start i Parma.

***

Vart var Rossi? Måste ha hänt något - men vad? Finns inga uppgifter på honom ännu vilket jag ser som positivt. Feber kanske? Saknades idag(speciellt pga av Pacis tillstånd och insats kanske).

Pavarini - Ser ofta osäker ut men skenet bedrar, ny bra match av Ghirardis polare idag.

Falcone - Med hjälp av Zenoni klarade han sig från att sätta sig i svåra situationer idag. Ger dock inget säkert intryck och slårt bort en del uppspel.

Paci - Ansiktspråket i första visade på att Paci såg ut att lida av sin skada idag. En Paci utan den där grinitan inom sig är inte en bra spelare, inte ens i B. Såg nästan rädd ut så fort Tavano fick bollen. Räddade ett givet mål på mållinjen, ett plus. Dålig match av Paci idag.

A.Lucarelli - En bedrövelse i inledningsfasen i serien men till skillnad från sin bror blir han bättre och bättre för varje match. Fin form och härförare i backlinjen just nu. Parmas bästa back förtillfälligt - vem hade trott det för en dryg månad sedan?

Zenoni - Kors i taket! Zenoni vara bra idag. Har svårt att se hur det här inte ska vara Zenonis bästa match i Parma tröjan. Löpvillig och öppnande passningar första 25 minuterna, tröttnar i andra men överlag en stabil och bra insats. Måste dock reta lite med Zenoni(vad vore en matchrapport utan det från min sida?). Någon som såg Zenonis Cristiano Ronaldo klack(driver bollen på högerkanten, klackar den in i banan och byter löpriktning) i 44:e matchminuten? Jag kunde inte hålla mig från skratt hehe. Han lyckas klockrent med finten och driver in i banan men båda han och medspelarna ser chockade ut! Zenoni blir så nöjd att han stannar av för att sedan slå tillbaka bollen till backlinjen.Så kan man också förstöra ett kontringsläge hehe men idag köper jag det då han trots allt sken av självförtroende i första halvleken.

Mariga - Vår löpstarke Kenyan var tillbaka idag. Sprang mycket, vann mycket boll och visade den där viljan jag trodde vi skulle sakna utan Morrone. Enda minuset som jag klagat länge på Mariga är att han hamnar för ofta ute på högerkanten. In mer centralt i banan och försök utnyttja ditt vassa skott! Bäst i Parma idag.

Budel - Tog ett större ansvar i Morrones frånvaro och gör det okej idag. Duktig med boll idag, inget sedvanligt kladd. Dock så finns det mer att önska i Budel defensiva spel utan boll.

Kutuzov - För bekväm. Faller för långt ner i banan. Dålig fysisk form. För dålig defensiv för att ha en så låg utgångsposition.

Castellini - Som vanligt okej och stabil. Saknade dock en del i Castellinis offensiva spel idag. Måste ha varit trött i slutet då hans försvarsspel var allt för passivt. Inte en av Castellinis bättre matcher.

C.Lucarelli - Dagens match summerar egentligen hela Cristianos säsong. Som vanligt bra första 20-25 minuterna för att sedan försvinna helt från matchen. Tankarna och ideerna finns där men Cristianos fysiska status och saknaden av den rätta viljan finns inte vilket renderar ut i en på nytt dålig insats från Cristiano. Varför inte ta cykeln till Salerno nästa helg?

Paponi - Inledde likt Lucarelli piggt men försvann sedan ur matchbilden i och med att vi som lag tappade fäste om Livorno. Pigg, även fast han hade svårt att skapa chanser. Självförtroende lovade trots allt om mer - avgör mot Salerno nästa helg istället?

Inhopparna:

Leon - Försökte, men skapade inget märkvärdigt.

Paloschi - Verkligen medioker just nu. Osynlig igen. I inledningen av säsongen så glömnde man ofta bort att han bara var 18 år i sitt mogna spel. Nu ser han ut att vara 16 år och 160 cm lång.

Startelvan: Pavarini; Falcone-Lucarelli-Paci; Zenoni-Mariga-Budel-Kutuzov-Castellini; Lucarelli-Paponi

Paci startar trots allt och detta måste vara till följd av att Rossi inte kommer till spel. Rossi skadad på värmningen?(finns inte med på bänken heller, Pambianchi har ersatt honom).

Ordens mening, en menings betydelse. En hoppfull supporters röst på matchdagen? Eller chefredaktören på Corriere di Livorno(Lucarellis tidning) röst på matchdagen?

Bara det värsta och det mest korrupta såklart en dag som denna. Det finns två huvudnyheter på sportsidorna i Lucarellis tidning idag. 1. Första sidan där Chefredaktören Giancarlo Padovan i en krönika givetvis menar på att Lucarelli vill och kommer att återvända snart. 2. Andra sidan. En artikel som hyllar Livornos supportrarna i alla dess superlativ. Acori fick några rader om matchen i en högerspalt.

Corrier di Livorno är trots allt ingen vanlig lokaltidning...

Sagan om ett fotbollslag och dess supportrar som bytt ljusa mot mörka tider.


Saknas idag, saknas imorgon

Ödets väg är underlig. Det som kännetecknar en framgångsrik författare är att han kan skriva många lyckade verk. När en saga dör ut så föds en annan. När författaren sen försvinner får andra ofta yngre författare ofta sin tid, sin tid i rampljuset.

En del startar sin saga genom att bygga upp ett imperium när man är 23 år och startar ett företag, sitt företag. Andra föds med ekonomiska möjligheter att köpa sig in i sagan. Vår senaste(riktiga) författare och vår nuvarande författare fick båda sin blomstrande tid. De fick båda vara hjälte i en stad som behövde sina hjältar, och i en saga som behövde sina hjältar. Den ene fick 13 år och 8 titlar, den andre har hittills fått ett halvår som i historieböckerna borde kännetecknas av andra hjältar. Under dom där 13,5 åren var dom våra hjältar. Idag är dom historia, historia uppdelat i två personer. Den ena historikern har inte skrivigt sitt sista kapitel ännu. Tyvärr. Och vår gamle sagoberättare sitter inlåst bakom bom och galler i Milano.

Jag frågar mig själv: - "Vad är det som gör en saga bra? Vad är det som gör en saga så bra att jag inte kan sluta läsa den?". Jag tänker en stund för mig själv och finner att det som gör en saga bra är karaktärerna i boken och vad de tillsammans i denna saga kan skapa. Det som sen gör den känd/berömd och klassad som bra är vi läsare. Minnen från författaren och hans fantastiska saga står vi enigt tacksamma för. Utan honom hade vi personer inte enats under samma forum och fortsatt läsa denna saga tillsammans som egentligen pågått sedan år 1913. Sagan har bara bytt författare, författare som tar över pennan där den andres bläck har tagit slut.

Det är inte författaren som idag får oss att fortsätta att läsa sagan. Det är minnena av de hjältar som fanns igår, som finns idag, och de som kommer att finnas där när vi vaknar imorgon. De hjältar som kommer finnas kvar där i minnena när jag en dag förhoppningsvis försöker få min blivande son att läsa samma saga.

Ibland är författaren en hjälte, ibland inte. Vissa är bara glada att det finns någon som fortsätter skriva för så många läsare. Författaren kommer aldrig vara huvudorsaken till att vi kommer fortsätta att läsa sagan. Det som gör en författare framgångsrik är nog framförallt valet av vilka karaktärer han bygger sagan på och i vilken miljö han utvecklas dessa karaktärer. En saga utan hjältar är ingen bra saga i mina ögon eller öron och de största hjältarna finner vi allt som oftast i stridernas centrum.

Vår nuvarande författare tycker om att skriva men vi märker alla hur han lider. Han lider för att han inte når den framgång som han hoppades på. Han lider för att han hela tiden tappar läsare. Han lider för att det hela tiden kostar mer än vad den uteblivna framgången nu istället givigt. Men, vad har egentligen vår nye författare för mål med vår saga?

Vi läsare vill ha hjältar och när vi vänder sida och läser att huvudkaraktären i sagan fått en roll i en annan saga i en kuststad inte allt för långt bort så har vi genast inte bara bytt sida utan på nytt börjat ett nytt kapitel. Ett nytt tillsynes mörkt kapitel.

Vår författare hade precis skrivigt sin första bok. Den fick inget lyckligt slut. Vad är egentligen en saga utan lyckligt slut? En sann saga kanske?

Författaren satt i somras hemma i Carpenedolo utanför Brescia och skrev på fortsättningen, en ny bok, uppföljaren. En ny bok som skulle bli mer lyckad än hans första var det tänkt. Han ville få tillbaka sina läsare, han ville ha revansch. Han sa dock tyvärr att en av den tidigare bokens två huvudpersoner inte skulle finnas med i uppföljaren. En av Luca och Daniele som jag väljer att kalla dem skulle få inleda en annan saga någon annanstans. När den första boken slutade så olyckligt som den gjorde så förstod vi läsare det här, vi förstod att Luca inte skulle finnas med i uppföljaren. Vi led under en tid då saknaden skulle bli stor men vi tröstade oss åt att Daniele skulle dock finnas kvar, de hade författaren lovat flera tusen gånger. När vi sedan en eftermiddag en sommardag öppnar den nya boken och märker att varken Luca eller Daniele finns med i uppföljaren så får varken författaren något stor tillit, eller för den delen boken någon bra start.

Man behöver inte vara mest framgångsrik för att vara den största hjälten i sagan, men man behöver ha ett stort hjärta, och ofta det största hjärtat. Ett stort hjärta för den sagovärld vi läser. Vår huvudkaraktär hade det största hjärtat, ett hjärta som nästa sommar kan köpas och för alltid bara finnas kvar i historieböckerna.

Det föds hela tiden nya hjältar även om dom inte växer på träd, men för varje hjärta som krossas, krossas drömmar och hopp. För varje dröm som krossas så kommer sagan fortsätta att tappa dess läsare. För oss läsare var han en av få kvarvarande hjältar, och i vår tankevärld huvudkaraktären under vårt pågående mörka kapitel i sagan. I vår saga var han ljuset i den mörkaste av mörka miljö som sagan utspelat sig på i flera år.

En som är hjälte när det blåser som kraftigast förblir alltid den största hjälten. Oftast föds hjälten nämligen när det blåser som mest och när vi saknar just drömmar och hopp. Vår senaste hjälte föddes just under sådana förhållanden.

Den 14 juni 2005 fick vi se en glimt av en 17 årig ny karaktär i vår saga. 4 dagar senare den 18 juni är han inte bara en karaktär i vår nu 95 år långt gångna saga, han var nu också en av sagans eviga hjältar. Förutsättningarna den dagen blandad med hans egen och klubbens framgång gjorde honom snabbt till en hjälte. Det var dock aldrig den dagen som gjorde att han förblev vår hjälte, utan det var hans vackra och stora hjärta!

När vår hjälte var yngre fanns det minst fyra stycken jämnåriga kamrater som personligt hade mer framgång än Daniele. Dessa fyra var med och bildade en årgång som kunde ha stått för egna och flera kapitel i vår saga.

Den då bästa av dem då tillbringar idag oturligt sina dagar med att träna Rehab i Spal.

Den näst bästa försvann till England och Manchester och dansade med bollen som en av den här genrens största sagoberättare aldrig tidigare hade sett. Denna spelare kom även tillbaka under en kortare tid och gjorde inte bara sig själv till hjälte i vår saga, utan även vår nuvarande författare.

Den tredje for också han till England, och även fast han likt sin smått identiska anfallspartner sedan tiden i vår saga så valde den här personen en annan väg. Han dansade med bollen i London under även här en av denna genre mest kända och lyckosamma sagoberättare. Han valde dock en annan väg, han var den arroganta i gruppen. Han hade möjligheten att komma hem men valde att försöka få några rader i för han tillsynes fel saga. Idag är han tillbaka i England och varför kan bara han själv svara på.

Den fjärde är idag den enda som fullt ut är kvar i vår saga. Efter att Daniele lämnade utnämnde författaren honom som vår nya hjälte och huvudkaraktär. Vår nya hjälte som idag inte får chansen att skriva sina egna rader pga gamla skador och karaktärer som egentligen inte här hemma i vår saga.

Daniele var den enda karaktären som föddes där sagan startar för 95 år sedan en dag i en stad i ett land som liknar en klackesko. Daniele själv föddes år 1987. Daniele var den enda karaktären i vår saga som enbart funnits i våra rader, i vår saga. Daniele var den enda som hela tiden sagt att han aldrig ville lämna Parma. Daniele sa alltid att han var smickrad över att storklubbar ville ha honom men att hans framtid fanns i Parma. Många har under den tiden jag följt denna saga sagt samma ska men när Daniele öppnade munnen fick orden direkt en ny mening. Jag visste det då och jag vet det idag att Daniele menade det han sa.
Daniele var den enda som delade sagans läsares drömmar och hopp inför framtiden.

En sagoberättare beskriver själv Daniele så här: - "Du behövde inte kolla länge förrän du förstod vilka spelare Daniele och några andra betydde för det här laget. Vi åkte upp i bergen och tränade, vi tränade väldigt hårt. Intrycket och hela laget var bra, vi jobbade hårt, alla jobbar lika hårt för att nå vårt mål. Det fanns dock undantag på spelare som klarade av träningen bättre än de andra, det finns unga fantastiska spelare i det här laget som drar med alla andra. De har det där lilla extra, de har en enorm vilja, stolthet och glöd i ögonen som är värt så mycket".

När man i sagan levt under 10-14 tuffa dagar i Alperna så är man på väg att vända hem. Det enda som fattades var att nästa kapitels karaktärer skulle presenteras för de läsare som kanske inte följt denna saga lika noga som jag och du. I publiken satt några hundra åskådare, på scen stod 25 karaktärer och en talesman. När micken sedan var på så dröjde det inte länge förrän scenen bestod av 24 karaktärer och en huvudkaraktär. Talesmannen som i sagan fick betalt fanns inte kvar på scenen längre, han behövdes inte längre. De tog nämligen inte långt tid förrän Daniele själv tog på sig rollen som talesman, talesman och ledare för hela gruppen. Han presenterade dem alla, sin nya tränare, sina tidigare idoler, och sina unga vänner som såg upp till Daniele varje dag de var tillsammans.

Nästan ett år senare händer det nåt. I sagan befinner sig Daniele i Toloun i Frankrike och representerar sitt land. Daniele blir utsedd till den andra matchens bästa spelare och Italiensk media jagar Daniele för att få en kommentar efter matchen. Daniele vill egentligen inte prata med media den dagen, han vet vad som är på väg att hända. Reportern säger: - "Rykten i Italien säger att du är nära Napoli, stämmer det?". Daniele svarar: - "Jag vill inte spela med Napoli, all respekt för dem men jag vidhåller andra drömmar. Min dröm är att föra Parma tillbaka till Serie A och en dag få bära kaptensbandet för min klubb, för min stad. Men jag vet inget om min framtid, vi får se vad som händer..." De är inte de inledande orden vi läsare tog till oss den dagen, det visste vi och det hade han sagt förut. Nej istället fanns där en oro, en oro och en tveksamhet i Danieles hjärta för första gången. Redan där visste han vad som skulle hände någon vecka senare.

Daniele fick och kommer få lämna då författarens misslyckande skapade för stora ekonomiska hål för fortsatta möjligheter att skriva ner sin del av sagan. I författarens värld var han bara en av många som höll sagan vid liv och som med en viss summa pengar kunde hjälpa honom att fortsätta skriva sin saga. Daniele mår på något vis inte dåligt i sin nya miljö, sitt nya kapitel i en annan saga. Daniele ville dock stanna och bli vår framtida hjälte i många år, karaktären med det enorm hjärtat som skulle föra fanen vidare. Det fick aldrig Daniele chansen till. Daniele var en hjälte och vi vill inte fortsätta en saga utan hjältar längre!

Vår saga skrevs ofta på söndagar förut, nu skrivs den nästan alltid främst på lördagar. Förr kunde vår saga utspela sig i Milano, Turin, eller Rom framför stora scener. Idag utspelar sig sagan på ställen som Sassuolo, Cittadella, eller inför tomma läktare i Bergamo. Förr utspelade sig varje sida i boken av några hjältar som fanns där vid varje slag. Dessa karaktärer kunde trots att man i sagans värld åkte till Rom och förlorade ett slag stort för tionde gången i rad mot detta motstånd få en att känna stolthet. Det om något personifierar stolthet och i mångt och mycket en välmående klubb.

Idag hade inte spelat någon roll om sagan utspelar sig i Roms fina kvarter i Lazio i ett slag mot Lazio inför 50.000 åskådare eller inför samma kvarters lilla kusin Fronsione och dess stadion som inte tar mer än 10.000 åskådare. Det som spelar roll är att varje dag vi vänder sida i boken så står vi utan hjältar. Och utan hjältar skrivs ingen bra saga, utan hjältar nås aldrig framgång!

Våra hjältar kan och har varit från hela världen de senaste åren i sagornas värld. Våra största hjältar har genom födseln och trogenheten fått möjligheten till att nå den högsta statusen, men det finns fortfarande blivande hjältar med tillsynes alla möjligheter i världen till att styra fronten i slagen på helgerna som inte har fått samma möjlighet trots att de alltid har varit deras största dröm. Den författare, den man som fortsätter att krossa dessa drömmar kommer aldrig bli staden eller våra sagors man!

Jag vill fortsätta att älska mina gamla hjältar. Jag vill att möjliga hjältar ska få sätta sitt spår i texten. Få sin möjlighet att sätta sin prägel på sagan, på historian. Om än bara under den tid de vill vara kvar, så får det väl sedan godtas om sagor numera skrivs av bättre författare och flera läsare och man vill själv skriva nya kapitel någon annanstans. Nästan alla av karaktärerna i vår saga har och drömmer om nya kapitel någon annanstans, många har fått sina drömmar uppfyllda och många kommer om jag tjuvläser längre fram i boken även i fortsättningen få den möjligheten. Men vissa få av karaktärerna i boken delar dock samma drömmar som oss läsare, för en del är faktiskt vår dröm även karaktärernas dröm. Vi drömmer om en klubb vid namn FC Parma, vi drömmer oss bort som karaktärer eller bara i sagornas värld. Det finns bara i sagan om Parma ett fåtal såna här karaktärer trots en 95 årig historia. Därför brinner det i ens hjärta att man måste bläddra tillbaka flera sidor eller kapitel innan vi får se deras namn igen framför oss. Vi behöver i drömmarnas värld inte leta för se dessa namn framför oss för dom kommer alltid finnas där, finnas där som dom riktiga hjältarna! För i våra drömmar har inte våra hjältar ett värde som kan motsvaras några pengar alls, varken inte i den värld vi lever i och inte ens i sagornas värld.

Idag är vår symbol, sagans huvudkaraktär en hjälte, men inte våran hjälte. Vår huvudkaraktär har satt sina fotspår i en saga. I själva verket har han av sagoberättelsen fått ett eget kapitel, problemet är bara att det är i en annan saga. Även om alla huvudkaraktärer i den genre som vi läsare förtjänar att bli en hjälte i en saga, så är det inte alla som ska få chansen att förtjäna att bli en hjälte i vår saga. I vår saga har huvudkaraktären en bror. En bror som i sagornas värld är känd som vår huvudkaraktärens bror, inte för de avtryck han själv lämnat i sagorna, utan för att han är och kommer alltid att vara lillebror.

Vi har tidigare haft en storebror som huvudkaraktär i vår saga som även hans yngre bror inkluderades i sagan. Även fast dessa hade påbörjat att lämnat spår i en annan saga tidigare(som de förhoppningsvis inom en snar framtid tillsammans kommer skriva deras sista kapitel på) så fanns det en skillnad. Huvudkaraktären(storebror) var hjälte, han hade funnits i vår saga i 7 år, han hade förtjänat sin hjältestatus av oss som läser sagan. 2002 fick han vara med om att skriva ett eget kapitel i boken tillsammans med alla andra karaktärer. Han hade varit med och skrivigt många kapitel förut i samma saga, men nu gjorde han det som en av två huvudpersoner mitt i slaget i vår saga. Han kommer alltid bli förknippad med en annan saga, men han kommer alltid vara förknippad med vår - Tack för allt Fabio!

I sagans värld har Fabio en bror, en yngre bror vid namn Paolo. Paolo är 8 år yngre än Fabio och Paolo hamnar i vår bok då vår dåvarande författare då vet att även Paolo hade föresättningarna att en dag ta över efter sin bror. Att en dag även han få tilldelat ett eget kapitel i vår saga. Paolo tillbringa lika lång tid som sin bror i vår saga, bara i ett annat kapitel. Paolo blev aldrig den hjälte och huvudkaraktär som det tog Fabio 7 år att uppnå. I vår saga kommer dock aldrig den här versionen av den yngre brodern bli förknippad med en tillsynes idiot och ett stort misslyckande som "våran" nuvarande lillebror kommer. I staden och i vår saga kommer Paolo alltid bli förknippad med den som tillbringade 7 år, 7 tuffa år då han var en av sagans karaktärer som arbetade hårdast och mest för att just nå den hjältestatus som han hade sett sin egen bror nå. Det krävs rätt miljö att skapa en hjälte, hemma är nästan alltid rätt miljö. Idag har Paolo kommit hem, idag är Paolo äntligen en hjälte! Vi saknar honom inte främst som fotbollspelare, utan som människa. Den typ av personlighet som Paolo sägs ha haft finns inte kvar på Colecchio längre.

Bara för att man bär familjens namn, bara för att man ärvt samma kött och blod behöver inte betyda att man bägge två har möjligheten att bli hjälte. I våran saga finns det som sagt ett brödrapar som delar kött och blod, men de delar inte staden och sagoläsarnas blod. Därför kommer de aldrig kunna bli våra hjältar. Karaktärer som inte når lycka på den plats man är lyckligast, karaktärer som inte upplever framgång där dom i själva verket vill uppleva framgång kommer aldrig bli klassade som våra hjältar. En räddare möjligtvis, men aldrig en hjälte!


Våran egen hjälte

Vi sagoläsare är även hjältar i denna saga, men vi är det inte ensamma utan vi är det tillsammans. Det finns dock en individ som ensam sagoläsare lämnat djupa sår i andras läsare ögon, och för den delen även i andra karaktärers ögon. En sagoläsare som var en hjälte och som över en dag förvandlades till en av sagans egna karaktärer, en av sagans alla kapitel. Hans namn var Matteo och den 30 mars nästa år kommer jag sätta mig ner och fortsätta att läsa denna saga. Datumet för den läsestunden är lika självklar som enkel. Skillnaden då mot nu så kommer inte läsningsstunden vara uppbyggd på avsaknaden av våra hjältar. Mitt nästa kapitel kommer nämligen handla om en hjälte, vår hjälte! Vår hjälte som finns där varje dag det är dags för strid, vare sig det rör sig om Lördag eller söndag, A eller B så finns han alltid där och kommer alltid finnas där. Matteo Bagnaresi, vila i frid!

Få personer i sagornas värld har blivit hjältar i olika sagor, anledningen till det stavas inte alltid uteblivanden på framgång, utan i hjärta. Ett allt för delat hjärta att delas med andra. Där hjärtat är störst är alltid hjälten störst!

På måndag fortsätter sagan i Brescia. Att sagan fortsätter i Brescia kan mycket väl vara ödet. Om sagan får ett nytt kapitel eller bara vänder sida i Brescia får tiden utvisa. Jag tror i alla fall inte att det är någon tillfällighet att sagans nästa sida utspelar sig i just Brescia. Att vi åker med hem till vår författare i Brescia och att när han fortsatt med ständiga stavfel och valet av karaktärer som vi inte längre vill ta till oss till våra hjärtan är det inte längre vårat fel. Så länge det inte finns en stolthet eller kärlek i författaren ord, så länge det inte finns en glöd i karaktärernas ögon i slagen i denna saga så har det hela bytt sida - För då är det vi som öppnar boken och läser sida in och sida ut var dag om sagan om FC Parmas dess stora hjältar!


Jag är 21 år gammal och har följt denna saga i 15 år. 15 år av stolthet och kärlek till samma klubb har inte gjort mig till någon hjälte. Det har dock gjort mig delaktig i sagan om FC Parma, om en än så liten del av samhörigheten så kommer det alltid vara tillräckligt för mig att fortsätta att följa denna underbara saga. Idag är kapitlen fylld av mörker, men kom ihåg att när det är som mörkast födds dom största hjältarna!

Forza Parma!

PS. Notera att jag skrev denna krönika den 27 september i år. Läget har förbättrats kans jag konstatera, i alla fall tabellmässigt och ens egna förhoppningar. Ser också nu att jag fick rätt om att sagan fick en ny vändning i Brescia då Cagni sparkades.

Såpan fortsätter om än på samma blad. Givetvis toppar "nyheten" om att Lucarelli inte ska fira om han gör mål imorgon sportbladen i hans egen tidning Corriere di Livorno idag. Spinelli spinner även vidare på det han sa igår och förnekar en flytt. Han säger att det är önsketänkande från klubbens supportrar men att det inte kommer ske pga Parmas krav. Samtidigt avslutar Spinelli med att säga att Lucarelli är som en son för honom och därmed tycker jag vi från och med nu kan sudda ut de där "bråket" i Mars 2006. Frågan är vem som är mest lurad: Vi(Parma)?, Livorno?, eller kanske Mazzone?

Samtidigt kom igår en "ny" artikel om hjälten Cristiano Lucarelli och detaljerna kring affärerna med Spinelli och dennes företag i tidningen. Detta trots att tidningen skrev en i stort sett en identiskt artikel för 8 dagar sedan... Han är slug och mån om sitt kära Livorno... och jag tror att de senaste mötet i Serie A på Picchi spelar in. Cristiano Lucarelli vill inte tillbaka till Armando Picchi - i alla fall inte i fel dresscode.